Nu finns det ett före och ett efter / Ingen ska få ta vårt Stockholm ifrån oss! ♥

Fredag den 7 april 2017 trodde jag skulle bli en helt vanlig, anspråkslös fredag. Så blev det inte. Först tänkte jag ta mig en sväng förbi Drottninggatan och shoppa de där vårskorna som jag tänkt på så länge. Eftersom det äntligen har börjat bli varmt ute. Jag åkte tunnelbana som jag oftast som alltid gör och tänkte att jag kan hoppa av vid centralen. Men jag ångrade mig. Tänkte att "Äsch, jag åker till skolan som tänkt istället. Det är så mycket folk på stan nu och jag behöver verkligen jobba ett par timmar." Så jag åkte in till skolan och var framme strax efter 13.00. Jag satt och jobbade som vanligt, överhörde en skitsak som fick mig att vilja göra ärendena som jag hade tänkt göra tidigare. Jag skickade iväg ett sms till en kompis vid 14.30- tiden och tänke ge mig iväg för att sticka till Drottninggatan. Men nej; återigen bestämde jag mig att sitta kvar och måla mina svarta änglar.

Plötsligt från ingenstans kommer en av mina klasskompisar fram och drar undan mitt draperi och förklarar för mig att det har varit ett terrorattentat på Drottninggatan. En lastbil har kört in i folk i full fart. Jag förstår ingenting. Hamnar i chock. Alla bor i en chock. Blir som paralyserad. "Det kan inte vara sant?" sa jag. "Hör du inte sirenerna?" frågade hon. Då hör jag sirenerna. Från poliser och ambulanser. Helikoptrar som surrar ovanför. Vi befinner oss mitt i city, men har haft turen att inte vara mitt i det vidriga, hemska och sorgliga som ingen kan begripa. Drottinggatan passerar många människor varje dag. Det är liksom vardag.

Det börjar ringas runt. För är alla okej, som var och en känner? Jag hamnade i chock. Var rädd och stannade kvar på skolan bra många timmar efteråt. Jag vågade inte gå någonstans. Det sas att det hade skett skottlossningar vid Fridhemsplan, S:t Eriksplan och Globen. Vi följde nyheterna och ville få mer information om vad som skedde. Om man kunde börja ta sig hem. All tunnelbanetrafik och pendeltågstrafik var stängd. Även bussar i innerstan. Runt 18.00 gick jag ifrån skolan. Promenerade på småvägar och såg folk i ögonen. Något som är ovanligt i Stockholm. Vi mötte varandras blickar. Särskilt vi som gick för oss själva. Stan myllrade av människor som på olika sätt tog sig hem. Vi var ensamma, tillsammans med nära och kära eller tillsammans med någon vi inte kände. Chocken syntes i alla ansikten som jag mötte. Det var fint och vidrigt på samma sätt. Jag promenerade från Snickarbacken till Medborgarplatsen. Där hämtade min sambo upp mig med bil. Resten av kvällen befann jag mig i en liten kub. Jag kunde inte äta något trots att jag var hungrig. Somnade med smink och med en huvudvärk från helvetet. Var som bedövad. Min hjärna kunde den kvällen inte processa allt som hänt. Jag vet hur det känns att förlora en familjemedlem alldeles för tidigt och vad sorgen gör med en. Den smärtan är svår att beskriva för någon som ännu inte handskats med den. 

På lördagen åkte jag och min sambo in till city. Det var fullt med blommor överallt. Vi var ett vi. Ingen ska få ta vårt Stockholm ifrån oss. Alla mina tankar går till familjerna som drabbats och till er som var på plats. Vi får aldrig låta terrorrismen splittra oss. Tillsammans är vi som starkast. Jag skickar all min kärlek till hela Sverige flera varv runt, ♥ 

✕ Fruktansvärt & Inspirerande | |
Upp