Jag tog mig i tygväskan (!)

Jag har en del fantastiskt tyg som väntat på mig att få bli något annat. De senaste dagarna så har jag fått massa inspiration att börja sy. Att bara prata om det gör så att det kliar i mina fingrar.. så idag började jag bara. För någonstans måste jag börja. Inte bara tänka på att jag ska sy; utan faktiskt sätta mig ned och göra det! 

Alla trådar på sin plats!


Gott thé! Blåbärsthé.


Världens bästa strykjärn! Som jag använt flitigt under mina sytimmar. Fixat kanter och så vidare. Tack för alla tips kring strykjärnet L, ♥ 


Jag är igång! Nästa omgång blir det en kragverkstad som hette duga!


Gurkan pärlade och vi lyssnade på radio gemensamt. 


Hon kan det där med färg. Färg för färg i rätt ordning. 


Helt plötsligt så började det snöa! Lite otippat. Det märkte såklart inte jag eftersom jag sällan kollar ut om jag är helt upptagen av något vid händerna. Gurkan utbrast "Det regnar!" och då såg jag att så var det inte alls. "Det SNÖAR!" sa jag då. Wowowiwao!

Handtag till tygkassarna in progress. Jag börjar också bekanta mig med måttbandet och tar inte förgivet att mitt ögonmått är helt hundra. För det är det inte. Bättre att mäta med en gång, så att det blir rätt!


.. Gurkan hade sin egen verkstad. Två pärlplattor fick hon till som jag sedan strök.


Idag blev det två väskor. En till mig, och en mindre till Mini- Me.

Vi är mycket nöjda med vår tisdag. Tänk; vad kreativ en dag kan bli om man bara tillåter sig att vara det! Det är såhär som jag vill leva mitt liv. Omge mig med kreativa, härliga människor som har massa ideér. Vara kreativ själv på alla tänkbara vis. Varken mer eller mindre, ♥ 

2036 | Den där som gick sönder.

Torsdagen står för dörren och kvällen är numera här utanför, smyger sig närmare och närmare. Klockan börjar närma sig tjugoett med stormkliv och här framför datorn sitter jag. För mig själv. Helt allena. Lyssnandes på hysteriska musikvideos (mm, gillar det.) Min tv är onormalt stor. Känner mig liten i jämförelse. 

Dagarna går i veckor. Min kalenders spröda blad fladdrar hejvilt. Tiden snurrar fort. Ett år blev till två. Jag är fortfarande fundersam. Ibland tänker jag på mitt ändamål. Vissa dagar skjuter jag på tanken, glömmer den bland gamla avlägsna böcker. Skyndar mig hem igen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Eller hur. Kanske exakt. Jag har inte skrivit något på länge. Vill ändå berätta; för gamla kärlekar, sattyg och den där som gick sönder och lämnade. 

✕ Konstnärsliv | | Kommentera |

Ateljéjobb en höstig torsdagskväll.


Välkomna till min ateljé! 


Här har jag samlat några gamla konstverk. 


Mitt skrivbord som en dag kommer att vara överbelamrat med grejer och anteckningar!


Ett rangligt förvaringsbord och Abras sovplejs. 

 

Ett av mina fönster. Där ingen någonsin ser mig men jag ser dem.


Lampan som jag är öppet förälskad i. Jag ska hitta en bra tillhörande lampa med sladd för att få så bra ljus som möjligt. 


Påbörjad, men långt ifrån klar. Jag sa till mig själv igår att jag bara ska börja någonstans. Och det var inte det minsta svårt att "bara" börja! Det är värsta bra stämningen i min ateljé. Så här är det inga problem alls med påbörjerier!


Hammarbyhöjden vid 19.00 på kvällen. Har ni märkt att det börjar bli mörkare nu? Vid 20.00 är det faktiskt mörkt här i Stockholm. 

Abra följde med för första gången igår. Hon var lite orolig i början eftersom det annars finns två stycken till hundar där. När jag började med måleriet så la hon sig tillrätta på sin kudde och andades ut. Jag märkte att hon trivdes. Ni kan inte ana hur fantastiskt det känns att kunna ta med sig henne där jag är! Jag är så enormt lättad, glad och tillfreds med det. Nu är hon där jag är, som det ska vara. Varken mer eller mindre.

Det är så enkelt att sätta igång. Jag hade inga problem under gårdagen. Stämningen är så isolerad och det gillar jag. Jag ser folk passera utanför, det är inte så att det är folktomt. Men jag får vara i mig själv. Jag vill ha en egen värld. Bara vara i mitt eget huvud. Jag känner att jag får det här. En rofylldhet som jag inte riktigt trodde fanns. Men som sagt, min koncentrationsförmåga har det aldrig varit något vidare fel på. Jag känner mig hemma! Och jag längtar dit när jag inte är där. Som nu, till exempel. Nu vill jag egentligen till ateljén men det är lite för sent för att jag ska hinna vara där så många timmar som möjligt. Jag har hittat hem, kompisar.

Upp