Det där med att hitta den jättestora lusten och skita fullständigt i duglighet | Från ingenstans till ingenting.

För några dagar sedan. Närmare bestämt för fyra dagar sedan så fick jag en uppgift av en gammal kär lärare. Uppgiften går ut på att man i 7 dagar lägger upp 7 svartvita bilder. Och att man varje dag utmanar någon annan att göra samma sak. Detta har fått mig att börja fotografera igen. Ni som känner mig väl vet att jag tar bort min iPhone då och då för att få ytrymme att tänka; något som medför att jag inte heller tar med min jättestora systemkamera var jag än går. Den är så pass tung och otymplig. Så därför blir det inte heller så att jag fotograferar särskilt mycket heller. Vilket är synd.


Men efter den här uppgiften så känner jag att jag har en större lust till att bara spontant fotogafera det som dyker upp. Det gör mig gladare på något vis, oavsett vad motivet föreställer. 

Konstvärlden är som den är. Och jag fick mig en törn där i maj förra året. Duger jag? (Och är det något som man aldrig ska börja fundera på är om man duger eller inte. Konst gör man ICKE för andras skull utan enbart för sin egen. Det är det där berättandet som vill ut. Ta sig sin mening i meningslösheten. Historierna som läggs på rad och ovanpå varandra. Som bygger något som ligger utanför en själv.) Är jag verkligen en konstnär? Vad fan är det jag är om inte just det? Jag började tvivla. Ifrågasätta mig själv. Jag vet fan inte. Sätta stämplar på och tvätta bort med lacknafta.

Jag vill göra allt på mitt eget sätt. Något annat finns helt enkelt inte. Kan inte göra andra till lags för att "passa in" eller på olika sätt tillfredsställa någon annans ideér. Det fungerar inte för mig. Kanske är det dumt, kanske är det osmart. Kanske gör det att det blir svårare att ta sig fram. Men sådan är jag. Jag gör inte konst för någon annans skull. Jag har inte filmat mina filmer för någon annan. Det har jag gjort för mig själv. Olika bearbetningar. Allting är någon form av bearbetning. Alltid. Jag finner mig inte. Har mitt eget berättande som är jag. 

✕ Konstnärsliv | | Kommentera |

Jag tog mig i tygväskan (!)

Jag har en del fantastiskt tyg som väntat på mig att få bli något annat. De senaste dagarna så har jag fått massa inspiration att börja sy. Att bara prata om det gör så att det kliar i mina fingrar.. så idag började jag bara. För någonstans måste jag börja. Inte bara tänka på att jag ska sy; utan faktiskt sätta mig ned och göra det! 

Alla trådar på sin plats!


Gott thé! Blåbärsthé.


Världens bästa strykjärn! Som jag använt flitigt under mina sytimmar. Fixat kanter och så vidare. Tack för alla tips kring strykjärnet L, ♥ 


Jag är igång! Nästa omgång blir det en kragverkstad som hette duga!


Gurkan pärlade och vi lyssnade på radio gemensamt. 


Hon kan det där med färg. Färg för färg i rätt ordning. 


Helt plötsligt så började det snöa! Lite otippat. Det märkte såklart inte jag eftersom jag sällan kollar ut om jag är helt upptagen av något vid händerna. Gurkan utbrast "Det regnar!" och då såg jag att så var det inte alls. "Det SNÖAR!" sa jag då. Wowowiwao!

Handtag till tygkassarna in progress. Jag börjar också bekanta mig med måttbandet och tar inte förgivet att mitt ögonmått är helt hundra. För det är det inte. Bättre att mäta med en gång, så att det blir rätt!


.. Gurkan hade sin egen verkstad. Två pärlplattor fick hon till som jag sedan strök.


Idag blev det två väskor. En till mig, och en mindre till Mini- Me.

Vi är mycket nöjda med vår tisdag. Tänk; vad kreativ en dag kan bli om man bara tillåter sig att vara det! Det är såhär som jag vill leva mitt liv. Omge mig med kreativa, härliga människor som har massa ideér. Vara kreativ själv på alla tänkbara vis. Varken mer eller mindre, ♥ 

2036 | Den där som gick sönder.

Torsdagen står för dörren och kvällen är numera här utanför, smyger sig närmare och närmare. Klockan börjar närma sig tjugoett med stormkliv och här framför datorn sitter jag. För mig själv. Helt allena. Lyssnandes på hysteriska musikvideos (mm, gillar det.) Min tv är onormalt stor. Känner mig liten i jämförelse. 

Dagarna går i veckor. Min kalenders spröda blad fladdrar hejvilt. Tiden snurrar fort. Ett år blev till två. Jag är fortfarande fundersam. Ibland tänker jag på mitt ändamål. Vissa dagar skjuter jag på tanken, glömmer den bland gamla avlägsna böcker. Skyndar mig hem igen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Eller hur. Kanske exakt. Jag har inte skrivit något på länge. Vill ändå berätta; för gamla kärlekar, sattyg och den där som gick sönder och lämnade. 

✕ Konstnärsliv | | Kommentera |
Upp