FRÖKEN TRÄD ☾

Idag är det torsdag den första juni tjugohundrasjutton. Jag befinner mig just nu vid ett vägsjäl. Ett slags adjö. Efter två år på samma grundprinciper. Nu ska jag klara mig själv. Öva på självständigheten som jag suktat efter. Velat ha. Famlat efter. Men också varit rädd för eftersom det inte finns några garantier. Jag packade ihop mina pinaler på Pernbys idag. Jag ställde allt i köket. Snyggt, (såklart!) och staplat på varandra. Veras Bord med lagboken längst upp. Allt det som är mitt befinner sig nu i en kartong mitt i hjärtat av Stockholm, där ingenting är omöjligt. Det känns något tomt i mig. Nu är mina år slut. Nu ska jag finna egna vägar att kuta runt på. Ibland promenera vackert och spatserande. Det är dags för något annat. Ändå tror jag inte på adjön. Att säga adjöss gör jag liksom inte. Det är inte jag. Jag hatar att säga hej då. Gör det aldrig heller. Tackar aldrig för mig. För det finns inget självklart slut. För mig är alla relationer jag haft med människor som betytt något ständigt pågående. Även fast man kanske inte ses på några år, så är det ändock en relation som finns. Har blivit till. Är på så vis beständig och befintlig. För jag tänker på er som på olika sätt har bosatt sig i mig. I mina tankar. På bra ställen i kroppen. Hos mig. För jag tycker om er. Ni som är rediga original. Det finns inte en enda som är som ni. Som är er själva alltid och jämt. Det gillar jag. Okonstlade relationer. Jag vill ha er kvar. 

Vad sentimentalt det här blev. Det tycker jag i och för sig inte alls om. Men fan, nu blir det såhär. Antagligen så tänker jag på dig, du som läser det här. För av någon oklar anledning så har du hittat hit. Vill se, vara med, läsa och förundras. Vara ett äventyr. Göra vad jag vill och formulera mig därefter. I glädje, i sorg.