Jag har ingenting att säga. Jag säger allt.
Klockan är i skrivande stund 11.52. Jag sitter hemma och är så extremt trött att jag inte vet vad jag heter i efternamn. När går den här tröttheten över? Känns som att mina fötter är nedstoppade i betong. Jag känner mig ledsen idag. Väldigt ledsen. Och det känns hemskt. Jag vill inte känna såhär. Men jag tänker på min brorsa. Fan, vad det känns. Usch. Det är vidrigt. Alla är vi ensamma i oss själva.